Fem fra Tunedal

Jenny Tunedal er en af nyere svensk poesis markante stemmer. Hun debuterede i 2003 med digtsamlingen Hejdade, hejdade sken. I 2008 kom den utroligt stærke Kapitel ett. I 2011 udkom den heftige og foruroligende Mitt krig, sviter (som kom på dansk i Julie Sten-Knudsens oversættelse år på forlaget Basilisk: Min krig, suiter). Tunedal arbejder også som kritiker og litteraturredaktør på aftonbladet og som redaktør ved det svenske tidsskrift Lyrikvännen. Hun er ikke til at komme udenom.

Ann Jäderlund: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar

Som om det var möjligt skrev Ann Jäderlund en bok som var större än alla hennes tidigare böcker,

eller kanske bara djupare, längre in i författarskapet. Som om hennes språks fäste i världen faktiskt kunde förändra världen. 

Som om dikten faktiskt kan öppna sig mot världen och uttrycka den, dess mörker, dess strålande mörker. Varför är vi inte i Paradiset?

Rainer Maria Rilke: Duinoelegierna

Poeten Camilla Hammarström gjorde en ny översättning, och Rilke kom åter närmare nuet, närmare den mark en människa står på under himlarna, utsträckt mot änglarna, alldeles tvivlande, rörlig och dödlig, sörjande. Det är en fantastisk sak att få lov att läsa om en bok och faktiskt försöka förstå vad som står där, höra orden inuti klangerna. Varför är de älskade inte längre här? 

Claudia Rankine: Don´t let me be lonely

Kanske de allra starkaste dikter jag läst om ensamheten och döden, sjukdomarna och sorgen, systemen och rasismen, människans villkor, skriftens, sorgens. Vad är det för mening med glömskan om den slutar med döden? 

Hanna Hallgren: Roslära

I mitt huvud en systerbok till Rankines. Ett stort och komplicerat, passionerat tankearbete i en skrift som aldrig upphör att svindla. Det handlar om vithet, om Sverige, om färgblindhet, det handlar om Europa och världen, det handlar om att leva i sin kropp bland andra kroppar, det handlar också om att sörja någon annan än sig själv. Varför lärde vi oss ingenting? 

Etel Adnan: In the Heart of the Heart of Another country

Kanske ännu en systerbok, till Hallgren och Rankines, men framför allt till Lyn Hejinians My Life. Adnan skriver en sorts poetisk memoarbok om kriget, kroppen, exilen, det vida spannet mellan Libanon och USA, mellan arabiskan och amerikanskan. Banden som finns där och kroppen som tänjs med tiden och minnet. Varför är de förlorade platserna förlorade?

fem fra Sten-Knudsen

Julie Sten-Knudsen debuterede i 2011 med digtsamlingen Hjem er en retning. Hendes digtsamling blev præmieret af Statens Kunstfond.Sten-Knudsen har allerede sat sig igenem som en stærk formidler af svensk litteratur. Hun har henholdsvis oversat Göran Sonnevi: Klangenes bog og Jenny Tunedal: Min krig, suiter. Der er et særligt nærvær på spil hos Sten-Knudsen.

Ann Jäderlund: Som en gång varit äng

Jäderlunds anden digtsamling fra 1988, en af de bøger, jeg har kunnet lide at stjæle sætninger fra. Et blomsterdrama om stærke strukturer, metaller, muskler og onde huse, om valmuer og sæd, om den fugtige eng der leger at engen er fugtig, om kærlighed, adskillelse og sammensmeltning. ”De små bröstbladen/Rör sig i hans vätska//Vitt är inte min vätska/Pistillerna drar sig samman//Aldrig mer ska det blomma/Det har aldrig blommat//Perforera honom”

Jenny Tunedal: Kapitel ett

Tunedals poesi er stærk og intelligent. Jeg anbefaler selvfølgelig hendes nyeste bog, Mitt krig, sviter, som jeg har oversat til dansk (den udkom på Basilisk i maj 2012 med titlen Min krig, suiter), men den er der allerede peget på, så jeg anbefaler Kapitel ett fra 2008, en tæt og lysende digtsamling om ensomhed, familier og sprog. ”Älskade. Orden för alltid är som ett ord utan dörrar. Rummet borde inte vara slutet. Tänk på döden istället för att dö.”

Juliana Spahr: This Connection of Everyone with Lungs

En (i Norden? i forfatterkredse? i min generation?) med rette kanoniseret bog om politisk sorg: forbundethed, afmagt og medskyld. Syntaksen forbinder konsekvent besyngelsen af de elskendes kroppe med sørgesangen om det, der sker i den verden, de elskende lever i. ”In bed, when I stroke down on yours cheeks, I stroke also the carrier battle group ships, the guided missile cruisers, and the guided missile destroyers.//When I reach for yours waists, I reach for bombers, cargo, helicopters, and special operations.”

Marie Silkeberg: Material

Noget så særligt som en tyk, spændende digtsamling. Jeg læste den hurtigt, opslugt af kærlighedshistorien som foldes ud, mens optegnelserne springer frem og tilbage i tid og mellem steder: Odessa, 2005. Skt. Petersburg, 2004. Stockholm, 2002. Sproget er åbent, ligefremt, fuldt af smerte. ”borrade in naglarna i hans kropp. nakna axlar. trängde ut honom till och med. jag vet inte. jag var väldigt berusad. förstår inte ens hur jag hamnade i sängen. minns att jag satt i soffan och hade frågat om meningen det personliga är det politiska haft någon betydelse för dem. någon gång. under sjuttiotalet. perestrojkan. nu. i deras kretsar nu i petersburg. vi gör ett experiment sa hon.”

Poul Borum: Fuglen der lander

Om at prøve at tage afsked med verden, lære sig selv at dø. Nogle gange er jeget en krop der brænder af begær efter en anden krop, foråret, verden, andre gange finder digtene en mærkelig lethed i opbrud og ophør. ”Jeg er ikke mere mig end skyerne er en sky,/så hurtigt er jeg forbi dine øjne/Og hvis du husker mig er det luften du ser igennem – ingenting betyder hvad du tror.”

Fem fra UKON

Ulf Karl Olov Nilsson/UKON er en svensk digter, psykolog, psykoteapeut og psykoanalytiker. Han debuterede i 1990 med bogen Kung-kung.

C. Tarkos: Anachronismes, 2001, P.O.L. Eller i urval av Ulf Karl Olov Nilsson, OEI, nr 15/16/17,  2003-2004.

Det tillhör Tarkos själva metod att låna, mima, härma, parodiera genrer som kärleksbrevet, new-age, reklamens affirmationer, operalibrettot, den filosofiska avhandlingen, evangeliet, manifestet, plakatdikten, de proletära kampsångerna, aforistiken, med mera. Men det vore olyckligt att felläsa det som ironi. Snarare tycks det i Tarkos dikters ibland i det närmaste imbecilla innehåll finnas en rent odräglig njutning i att tillgodogöra sig det parodierade uttryckssättet. Man skulle kunna säga att Tarkos hela tiden håller vägen öppen för "ett äkta missförstånd, han både brukar och missbrukar det; det som ser ut som desperation är lekfullhet och det som ser ut som lekfullhet är desperation. Det är poesi som missförstånd, kropp som missförstånd, mänskligt liv som missförstånd. Jacques Lacan i sitt korta seminarium ”Le malentendu” från den 10 juni 1980: ”Kroppen framträder i det reala endast som missförstånd. Låt oss vara radikala här: er kropp är bara frukten av en släktlinje där den stora delen av era olyckor beror på att den redan svävade i missförståndet så gott den kunde. /…/ Där har ni ert arv. Och det förklarar obehaget i ert skinn. Missförståndet fanns där tidigare.” Från 1990 lider Tarkos av perioder av depression och ”hypernervositet” vilka i efterhand med största sannolikhet måste förklaras organiskt, alltså av den hjärntumör han avled i 2004. Ett psykiatriskt missförstånd alltså. I hans sista bok Anachronisme finns det en för Tarkos ny seren ton som åtminstone delvis är en effekt, eller möjligtvis en defekt, av att det finns ett anekdotiskt material som nästan är omöjligt att läsa på annat sätt än biografiskt. Beskrivningarna från den psykiatriska kliniken har en diabolisk tom komik över sig som sätter gränserna för denna bok. De är Anachronismes både starkaste och svagaste sida. Dock: vi må – som Tarkos själv – kalla det idiotpoesi eller skitpoesi men Tarkos texter har aldrig någonting hjärnskadat, dement eller vansinnigt över sig. Den absolut sista dikten består helt enkelt av en uppställning av talet pi. Tror man. Men vid närmare granskning visar det sig att endast de första tolv siffrorna stämmer. Tarkos har alltså in i det sista, in i språklösheten, när först orden tagit slut, sedan namnen och endast siffrorna finns kvar, varit sin huvudsakliga poetiska metod – upprepningen och förskjutningen – trogen. Tarkos: ”Skillnaden mellan poeten och galningen: poeten kan avsluta sina dikter.”

Sei Shonagon, 枕草子, Makura no sōshi, omkring år 1000. I engelsk översättning av Meredith McKinney, The Pillow book, Penguin, 2006. Eller den nyutkomna svenska översättningen av Vibeke Edmond, Kuddboken, 2012, Ellerströms förlag. Eller i urval av Ulf Karl Olov Nilson, Glänta, nr 1, 2011.

För listorna listorna listorna; lika komiska som rörande, lika utsökt poetiska som emellanåt fullständigt absurda. Shōnagon är ömsint, självisk, hyperstetisk, sexuellt frispråkig, alltid nästan parodiskt underdånig det kejserliga paret, stundtals mycket grym i sina omdömen om berusade älskare, urtråkiga väninnor och gnälliga ungar och tycks rent allmänt hysa ytterst lite medlidande med mindre lyckligt lottade. Och visst kan vi känna igen oss själva och vår egen samtid i Shōnagons anteckningar. Men jag vill också hävda att motsatsen gäller. Avståndet i tid, plats och kulturhistorisk bakgrund skriver också in ett slags distansen poetik i texten; sällan har det varit så roligt, knasigt och outsägligt vackert att inte förstå som när man läser Shōnagon. För att citera Karl Vennberg: ”Att något ögonblick stå där utanför / och slippa att känna igen sig!”

Charles Reznikoff: Testimony: The United States 1885-1915, recitative, Volume I-II, Black Sparrow Press, 1977-1978. Eller i svenskt urval av Ulf Karl Olov Nilsson, Forlaget Attåt, 2009.

Reznikoffs magnum opus, skrivet under mer än trettio år, är poetiska bearbetningar av domstolshandlingarna; han väljer sparsmakat och samvetsgrant, inga juridiska resonemang finns med, inga domar, inga värdeomdömen, inga känslouttryck, ingen sentimentalitet. Kvar finns vittnets röst och den precist utmejslade detalj som gör motstånd mot alla försök att läsa allegoriskt eller metaforiskt, den sista destillerade enskildhet som ger händelsen möjlighet att tala för sig själv – och tillåter så mycket som möjligt att vara osagt. I Reznikoffs dikt lämnas de personer som talar i dikterna intakta, med all sin värdighet och trovärdighet kvar och med sina hemligheter orörda.

Nathalie Quintane: Remarques, Cheyne, 1997. Eller i ny svensk översättning av Jonas (J) Magnusson, Anmärkningar, OEIs Häftad Serie, 2012.

För den osynliga tankedikten, för frågorna som inte är några frågor; som en sjukdom utanför kroppen.

Jenny Tunedal: Mitt krig, sviter, Wahlström och Widstrand, 2011.

En bok som rör sig i en arkaisk poetisk terräng där poeten, likt kanske en Michael Gyra från The Swans, med insisterande allvar turnerar ett antal lika enkla som betydelsemättade nyckelord: barn, hjärta, våld, mor, död, sorg, krig. Det är sorg som krig och kriget som sorg, kriget för sin sorg och kriget om sorg, där hennes vård kan tydas hennes våld och hjärtats slag läsas som hjärtats lag. Diktsamlingen inleder med konstaterandet att fred råder. Och att freden tycks fortsätta – märkligt nog låter det som ett underliggande hot. På samma sätt som raden: ”vi säger att barnet ska leva inuti mamman i evighet”. Eller, mer explicit: ”män skjuter sina barn i vagnar.” För Mitt krig ska inte läsas som någon anti-krigsbok, snarare då en bok som försöker vara både kriget och krigets frånsida, och både överskrider och kortsluter motsatstänkandet, ungefär som moderskärleken och kärleken till mor på en och samma gång är varandras motsatser och synonymer. Så påpekar denna bok likt en anakron Antigone att den enskilda människan de facto inte lever vidare genom sin avkomma, aldrig kan konstitueras utan andra människor, aldrig kan hitta ’det egna jaget’, inte kan älska utan att erkänna sig besegrad av dödsdriften, inte kan läka alla sår med tid, inte kan komma över varken förlusten eller minnesförlusten av en älskad eller hindra förstörelsen genom – exempelvis – poesiläsning.